I ruset av total nostalgi lämnar jag nu datorn för att ge mig ut i vinternatten.
Många fina minnen är mitt moln av lycka.
Jag säger ett halleluja för de nyvunna datakunskaper som orsakade detta tillstånd, halleluja för alla foton jag sparat, halleluja för att vi vågade, för allt vi satsade.
Minns ni lukten av gammal olja, remdriften som satt i väggarna och den fina ytterväggen mitt i huset?
Ikväll lever jag på minnet av gamla glashyttan Waxholm.
Min bror och jag i Glashyttan Waxholm, 2005
Bild och text ur boken Vaxholm av fotograf
Christer Löfgren och författare Anne Östman, Balkong förlag:
”Hantverkare och konstnärer.
Vaxholm har inte längre något regemente men fästningen ligger där som en ständig påminnelse om varför staden finns. I början försörjde sig människorna på Vaxön med fiske och lite jordbruk, men ganska snart blev hantverk och handelshus den största inkomstkällan för Vaxholmsborna.
…
Det finns fortfarande hantverkare i staden. I glashyttan arbetar de unga glaskonstnärerna Åsa Högblom, Cecilia Nordkvist och Morgan Persson.
…”